Nederbörd

Just nu så pendlar jag mellan att vara otroligt trött och otroligt rastlös. Vet inte riktigt om det beror på samma sak - men jag tror att jag helt enkelt stressar upp mig för ingenting. Å ena sidan finns det massor av saker jag borde göra, vanligt nödvändigt ont som att plugga och städa till exempel. Å andra sidan har jag absolut ingenting att göra. Det hela grundar väl sig i att jag inte har en vanlig vardag med folk att äta lunch med i skolan eller på jobbet, jag känner inte så många här och ges inte "naturligt" några tillfällen att lära känna några nya heller. Allting måste starta med mig, att jag gör en insats att lära känna nya människor, bygga upp ett liv här i västerås. Gå och träna, gå på en kurs, hänga på kåren, kallprata med folk på fysiken o.s.v. Men jag orkar liksom inte, mest för att jag v e t att vi inom kort kommer flytta igen. Det finns ingenting för mig i Västerås om man ser till utbildning, och jag är inte så mycket för att pendla vilket har gjort att Emil är den som kommer pendla i framtiden. För honom är tåget ett perfekt ställe att ta en tupplur, om man ändå hade den egenskapen att kunna somna överallt. Hur som helst, min vardag är väl inte riktigt en som jag trivs med i dagsläget.

I fredags var jag på arbetsintervju på Bromma Golf, de skulle ringa på måndag. Vore kul att ha ett sommarjobb, få lite rutiner. Eftersom Emil ska jobba i Sthlm hela sommaren så vore det ju perfekt om jag kunde göra det också. Hade ändå tänkt vara mycket ute på Tynningö och lära känna mitt nya syskonbarn. Så om vi nu ska bo i Sthlm hela sommaren kommer ju funderingarna på om vi kanske skulle ta och flytta dit helt och hållet igen. Försöka byta till oss en lägenhet i Sundbyberg så att Emil får lättare med pendlingen och helt enkelt ta smällen att det kostar lite mer, men samtidigt få tryggheten att vi ska stanna kvar på den platsen ett längre tag. Få motivation att liksom rota sig lite igen. Jaja, det lär väl lösa sig så småningom ändå - jag har ju inte den blekaste aning om vad jag ska göra i höst, att bli antagen till läkarlinjen är ju inte direkt någon verklighet just nu, snarare en avlägsen dröm.

På tal om drömmar, när saker och ting får mig att börja tänka har jag på senare tid också börjat drömma om bröllopet. Titta på bröllopsklänning och låtsas att allt är frid och fröjd i livet och allt jag behöver oroa mig för är hur långt släp jag ska ha på min klänning. Ganska trevligt gömställe inne i huvudet faktiskt. Vårt största brydderi är faktiskt var vi ska ha det hela. Allt annat känns som att det kommer mer naturligt. Vi träffades på Internet, kommer från helt olika platser varav ingen av oss har någon speciell plats vi känner för, vår släkt och våra vänner är utrspridda över en stor del av riket (världen?) så vi får helt enkelt hitta någon ny plats som känns rätt. Bara att ut och leta. Stockholmstrakten är nog den del av sverige vi letar till att börja med… Roligt att spåna om saker som man inte behöver bestämma något om just nu. Då får man liksom vara hur fantasifull och önsketänkande som helst!

This one me like.

I dag har jag i övrigt suttit med ordlistan inför högskoleprovet och suckat. Inte lärt mig mycket, mest bara suckat. Har som sagt lite svårt att leva i nuet just för tillfället då nuet och vardagen är askalastråkig. Men det brukar vända när man minst anar det. Nu på kvällen har vi sett "Superman returns" och nu är det snart dags att gå och sova. Inatt försvinner ju en timme också vilket betyder att jag kommer gå upp sent imorgonbitti! *morgontrött*

Hoppas att ni alla har en bra helg.

/Emma

Utmanad av Marris att skriva 6 underliga saker om mig själv. Ska väl inte vara så svårt, väl?

1. Jag har alltid haft en fanatisk avsky av att få saker som är kladdigt på händerna, förutom kladd som "vanliga människor" anser är äckligt. Exempelvis;

Äckliga saker: Play-do, diskvatten, knäckta ägg, chokladbollsdegen med mera…

Inte så äckligt kladd: Blod/Var, maskar m.m.

2. När jag skriver anteckning för hand borstar jag alltid av texten under tiden med lillfingret på handen som håller pennan, som att det skulle vara suddludd kvar på papperet, oavsett om det är det eller inte. En ofrivillig ryckning som är nödvändig för att jag ska kunna skriva fina anteckningar…

3.  Har en film som jag aldrig blir less på, vet inte hur många gånger jag sett den men den slutar aldrig få mig att må bra. En riktigt B-film som jag helt enkelt ÄLSKAR! "Medan du Sov".

4. Mitt luktsinne är ett av mina starkaste vapen för att minnas saker. Gör ofta snabba och för evigt starka kopplingar mellan en doft och en person/sak/tillfälle. Skulle du ge mig 5 olika tröjor från mina vänner så skulle jag nästan helt säkert kunna säga viilken som hör till vem enbart från doften. Det är lite underligt skulle jag säga…

5. Ibland är dock inte mitt minne lika bra, ungefär 10 månader av mitt liv mellan 2002-2003 är helt borta. Finns givetvis en orsak men det blir lite läskigt när jag ser foton av mig själv på en plats jag absolut inte kan minnas.

6. Jag finner nöje i att planera och strukturera. Göra en budget, sätta in papper i pärmar och sortera dem i t.ex. bokstavsordning ger mig ett stort lugn i kroppen. Allt som man kan sortera/strukturera/planera är för himla trevligt. Lite av ett trygghetsfreak? Denna kontroll av småsaker är också anledning till att jag aldrig blivit stupfull eller testat att röka. En användbar underlighet, men ibland gör den kanske att jag missar några äventyr.

Tacos - 10 pers runt bordet. Ganska stolt över att alla fick plats faktiskt

Var vore livet utan vänner? Inte mycket alls faktiskt. Jag har ikväll spenderat middag och pratstunder med mina närmaste tjejkompisar, och så härligt det har varit! Jag är så lycklig nu, känner mig så tacksam. En har jag kvar här, Lena, min ständiga följeslagare och hjälte när Emil är borta. Vi har åkt bil, fnittrat och ritat konstiga saker, gjort mat, fixat och grejat och nu ska vi snart börja natta oss och prata om allt och inget innan sömnen. ÅH! Jag kan inte sätta ord på vilken bra dag det här har varit. Och imorgon så är det sista dagen innan Emil kommer hem!

Se dessa vackra människor! 

Vad är en vän då egentligen. Det är omöjligt att säga. Så många olika personligheter, individer som var här ikväll och jag tycker så mycket om dem allihop. En glad överraskning fick jag i förmiddags när en vän jag saknat tackade ja till ikväll, och det var så härligt att  ses! Jag är helt uppfylld av känslan att ÅH VAD JAG TYCKER OM ER! Allt flöt på bra också, inga missöden utan den största faran var väl ljudvolymen. Satt faktiskt upp en lapp i trappuppgången. Så nu borde väl inte grannarna kunna klaga i efterhand då jag bad dom höra av sig så snart det blev för jobbigt. Kinkigt är vad det är..

Så glad så glad så glad. För samtalet med "svärmor" imorse, för samtalet från "svåger" därefter och för alla mina vänner alltid. För att inte tala om det faktum att Emil kommer hem om bara drygt ett dygn! Ikväll lär det inte bli några problem att somna. Imorgon är det tillbaka till verkligheten och massor av kemiplugg.

Så godnatt och tack Gud för vänner, kärleken och att jag har vett att uppskatta de föregående.

/Emma

Det är konstigt det här med att sakna. Vad är egentligen skillnad mellan att sakna och att längta. Jag har hört att så länge längtar är större än saknaden så kommer man igenom det med ett leende. Kanske är längtan något som ger något gott medan saknad bara gör ont. Eller är längtan saknad efter något bra som man vill/vet/hoppas komma skall? Längtar kanske man gör för något som ska hända medan saknad är något som infaller i frånvaro av något som varit. Jag saknar dig är vad jag säger men kanske längtar är bättre. Jag saknar att kunna somna vid din sida och längtar till jag får göra det igen.

Är det bortskämt att känna en känsla när någon annan helt säker har "större rättighet" att känna den. Kan man tala om rättigheter när det kommer till känslor? Som nu, jag längtar och saknar Emil fastän jag egentligen kankske bara ska vara lycklig att vi får ses så ofta och att han faktiskt är hemma om redan 5 dagar. Vi har vänner och släkt som är särbos, som får pendla och längta och sakna alltför ofta. För att inte tala om de som vi i en omfamning ber för på kvällarna, ber att deras smärta ska lyfta - den smärtan som saknaden sliter och drar i. Ska jag istället tänka på allt som är bra och vara tacksam, jag tror jag är tacksam och har längtan och min saknad alltiett. Som ett kinderägg, utan överaskningen. Fast vad vet jag - om jag visste vore det ju ingen överaskning.

Jag har en bild i huvudet. En bild som har både doft, känsla, ljud och synintryck. Det är den italienska skärgården i solnedgång, vågorna som slår mot båten där vi långsamt rör oss framåt genom det turkosa vattnet. Din armar runt mig och doften av sommar i luften. Vi tog inget kort då fastän jag tog ett mentalt (KLICK! ). Det var nog min favoritstund på resan, om man ska se till de romantiska stunderna iaf. Den bilden kan jag ta fram ibland, kanske när jag står och väntar på tunnelbanan en tråkig morgon, precis innan ett prov som jag är nervös för eller som nu, när jag längtar så mycket att en tår klättrar ned för kinden. En tår som rör sig långsamt och lugnt, en påminnelse om att det som gör ont nu kommer vändas i lika mycket lycka när du är här igen. Men som det lilla regnmoln jag är så kommer väl tårarna då också.

Det är mörkt ute nu, stod en stund på balkongen och andades in den där fuktiga sommarkvällsdoften. Månen är stor och jag önskade att du kunnat vara där och tänt ljusen och druckit te med mig. Men jag vet att du finns där. Att du alltid finns här hos mig, precis som jag alltid finns hos dig. Just därför är det lite spännande med all denna saknad och längtan. Den här saknaden är något gott, nästan som att tårarna är ett fysiskt bevis på vår kärlek… jag längtar tills du är hemma igen och vi får fortsätta livet tillsammans.

Jag känner till saknaden. Den saknaden av någon som man aldrig får möta igen - i det här livet. Den saknaden som får tårarna att klumpas i halsen, som får världen att bli dimmig och kroppen att skaka. Saknaden som går hand i hand med en omöjlig längtan, längtan om att få något tillbaka som har varit. Jag vet att om Pappa inte vore död skulle saker vara annorlunda, förmodligen skulle jag inte vara helt och fullt lycklig då heller. Jag gick på i flera hundra km/h och frågan är om jag någonsin skulle stannat. Nu trycktes stopskylten upp i ansiktet på mig. Mitt liv saktade ned, mina tankar började om, jag var tvungen att ifrågasätt a l l t. Något som ändrade mycket i mitt liv, mycket i mina värderingar. Jag längtar efter att ha ett liv med Emil där vi kan hälsa på mamma och pappa ibland. Nu är det inte så. Så jag får återigen känna lugnet, frammana bilder av vackra minnen och vara tacksam för det jag har. Tack till alla er som ger mig som mycket vänskap och kärlek både när jag gråter av glädje, sorg och saknad.

Nu ska jag gå och vila huvudet på kudden. Prov imorgon så det är bäst att jag sover så jag kan känna det där lugnet imorgon som håller mig borta från ångesten och sorgen. Until Then, I bid you farewell.

/Emma

Ja,

vad kan jag egentligen säga till mitt försvar - inte mycket. Måste jag ens ha ett försvar. Jag gillar att skriva, speciellt när andra läser det jag skrivit. Jag gillar nog att höra och synas när andra lyssnar och ser mig också. Kanske ett lillasystersyndrom, vem vet.

Precipitation, nederbörd. Jag är som ett litet moln. Som jag gråter. För allt. Det glada, det ledsna, det arga och i ett övertrött fnittrande. Tyckte det kunde vara passande med nederbörd, speciellt då det ordet var ett av de jobbigaste på geografin i gymnasiet - jag menar vem säger "well what do you know, precipitation" när en vanlig människa skulle sagt "huh, it’s raining".

Det är en babbelblogg än så länge - men ni som känner mig vet att detta inte är något ovanligt, och ni som inte känner mig; välkommen till min värld av nederbörd i känslor, tårar, skratt och diverse flygande tefat.